Så underbart
Har lagt ner så mycket tid på alla detaljer i träningen sen jag flyttade hem i juni och i onsdags fick jag ett rejält svar på att mitt hårda jobb faktiskt fungerar.
Älskar min dubbelhaka på sista bilden.
Jag mår riktigt bra och jag tycker att jag har rätt att visa min glädje. Meningen är inte att jag vill skryta om det och jag hoppas verkligen inte ni tror att det är det jag gör. Jag har i stort sett alltid varit den som inte blir uttagen till tävlingar med landslaget och landslagsläger och fått förklaringen att "det var en svår uttagning och den här gången blev tyvärr inte du en av dom" eller "du är precis utanför gränsen att komma med" eller "hoppas du förstår och jobbar ännu hårdare tills nästa gång".
& det är precis det jag har gjort. Jag har läst dom där meningarna fler gånger än jag kan räkna och jag har gett mig fan på att bevisa att jag visst är värd en chans att få delta. Det här är det enda jag vill hålla på med och jag vägrar låta någon stoppa mig.
Förra veckan fick jag turen genom många avhopp från SOC (swedish open) en reservplats. Känslan var obeskrivlig och jag är evigt tacksam till mina jobbarkompisar som kunde byta jobbpass med mig.
Nu var det äntligen min tur att bevisa att jag inte ska vara reserv. Tror aldrig jag har varit så taggad till en tävling som jag var förra veckan. Jag åkte upp till lägret inför tävlingen i Köping och i onsdags drog det igång. Hela lägret kändes jättebra och på tisdagkväll när alla förberedelserna var gjorda så var det bara att tuta och köra.
Jag skulle möta Sara Ramirez från Spanien med en världsranking på plats 113. Jag vet precis vem hon är och hur bra hon är men kände mig ändå inte hotad. Det skulle bli så kul att spela och jag visste att jag var i bra form. Jag gick in i matchen med högt självförtroende och inte det minsta nervös. Jag var där för att visa att JAG KAN FAN VINNA ÖVER HENNE. JAG SKA FAN VINNA ÖVER HENNE.
Det blev en lång match och dom seten som hon vann var egentligen inte särskilt jämna men känslan av att jag kommer vinna denna matchen försvann aldrig. Anders (min coach under matchen) höll mig extremt lugn och det enda vi hade fokus på var min egna prestation. Mitt spel, min taktik, mina slag, mitt tålamod och framförallt min fighting spirit. ALDRIG ATT JAG TÄNKER GE BORT DEN HÄR MATCHEN.
Det var sju långa set. Sju underbara set. Där jag tillslut vann sista med 13-11. Minsta möjliga marginal. Helt overkligt. Nu låter det typ som att jag vunnit OS eller nått i sättet jag skriver och det är verkligen inte fallet haha.. Det här var egentligen bara första omgången i tävlingen men jag kommer aldrig glömma den här matchen.
En helt underbar känsla av att bevisat att jag fan kan det här! Inte för mig själv, för det har jag vetat hela tiden. Utan för alla där ute som slängt ur sig kommentarer om att dom inte tror på mig.
Alla ni som har hört av sig och gratulerat mig för den här matchen. Jag kommer ihåg er allihopa. Ni är guldvärda ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️
Älskar min dubbelhaka på sista bilden.
