hudamustafa.blogg.se

Vad gör man när det känns som att hela världen är emot en? 

Jag var 10 och skulle fylla 11 år när hela min värld vändes upp och ner. Kommer ihåg dagen som om den var igår. Som alla andra dagar så befann jag mig i pingishallen, det kändes som världens bästa dag för jag fick för första gången träna på bordet högst upp där bara dom bästa i gruppen tränade egentligen. 

Jag spelade med en av dom äldre killarna som på den tiden var bland dom bästa i Sverige i sin ålder. Vi hann köra uppvärmning och första övningen tillsammans. Då kom min mamma och mina syskon in i hallen och sa att vi var tvungna att åka till sjukhuset för pappa hade blivit akutsjuk. Jag bytte om och fick avbryta träningen, men mest ledsen var jag för att jag inte fick träna klart. 

I bilen påvägen dit tänkte jag bara att pappa säkert bara hade feber eller liknande. Jag var tio år, vad vet man om sjukhus då liksom? Vi kom fram och började gå i korridoren som kändes som en mil lång, jag gick lite före alla för jag ville ju springa in till pappa först och säga att jag till och med avbröt träningen bara för att komma och hälsa på honom. 

Min mammas kompis som följde med oss till sjukhuset sprang ikapp mig och höll mig hårt i handen. Jag hörde hur mamma började gråta bakom mig i korridoren. Jag fattade att nånting var fel, men inte hur fel. Jag fick en klump i halsen och visste inte riktigt vad som väntade mig egentligen men jag kunde höra på mamma att nånting var fel. Tillslut kom vi in till rummet. Pappa bara låg där, det såg precis ut som att han sov så jag var tyst för jag ville inte väcka honom, det var först när mamma kom in bakom mig och började skrika och gråta som jag fattade att han hade dött. 

Jag fick inte fram ett ord och det enda jag kommer ihåg efter det var att jag grät för att mamma grät. 

Efter många timmar på sjukhuset den kvällen åkte vi hem. Jag, min mamma, min bror och min syster. Vi var i chock och kunde inte riktigt fatta vad det var som hade hänt. Vi somnade alla tillsammans i den stora dubbelsängen.

Dagen efter var det dags för skola. Det var torsdagen den 27 mars och jag och min syster tog oss som vanligt till skolan. Jag kommer ihåg att min bror vägrade gå till skolan den dagen men jag kunde inte riktigt fatta varför men mamma lät honom stanna hemma. När jag väl kom till skolan så slog det mig vad som hade hänt. Jag satte mig på bänken utanför klassrummet och började gråta. Efter ett tag kom min lärare och frågade vad som hade hänt. Jag svarade att jag hade glömt göra läxan och grät ännu mer, hon tittade på mig och förstod inte varför jag var så ledsen över det. Det var väl inte hela världen? Sen frågade hon hur det kom sig att jag glömde göra den. Tillslut fick jag ur mig, min pappa dog igår.

Efter några minuter hämtade dom min syster från sitt klassrum som också hade brutit ihop, vi fick gå till ett rum hos skolsystern som tog hand om oss en stund. 

Det var dom två längsta dagarna i mitt liv och det är dagar som jag aldrig kommer glömma. 

Idag har det gått 11 år sen min pappa fick en hjärtinfarkt och jag har inte gått igenom en enda dag utan att tänka på honom. Så fort det är något som går emot mig i livet, exempelvis idag så tänker jag på honom och om det är något roligt som händer så önskar jag alltid att jag kunde ta telefonen och ringa honom och berätta. 
Ibland tycker jag det är läskigt för jag kommer inte ihåg hans favoritfärg, jag vet inte hans favoritmat och jag har ingen aning om vad han tyckte om att kolla på, på tvn. Det enda jag minns är hans skratt och hans röst när han säger mitt namn. Är det normalt? 

När jag började gymnasiet träffade jag min kompis Felicia som fortfarande är en av mina bästa kompisar. Hon är ett år yngre än mig och har varit med om samma sak. Våra pappor dog samma år, hon är den enda av mina nära kompisar som verkligen förstår hur det känns och det går inte att räkna hur många gånger vi gråtit tillsammans.

En liten sak som att mamma ringer och säger att hon är förkyld gör att man konstant ringer hem och frågar så allt är okej. När jag är hemma och hälsar på mamma så kan jag inte somna utan att jag hör hennes andetag och det bästa är när hon snarkar för då hör jag henne ännu bättre. Att vi går runt och är rädda varje dag för att nånting ska hända oss eller någon i vår familj är en helt vanlig sak. Medans ni andra som inte har varit med om något liknande tänker att ni kommer ha era föräldrar tills ni själva är supergamla, har barn och gift er.

Jag säger inte att ni inte ska tänka så och jag skulle göra allt för att själv ha dom tankarna i mitt huvud, men saknaden är för stor för att jag ska kunna glömma bort och bara va "normal". 
Dom flesta som jag känner tycker att jag är en jävligt glad människa och att jag typ alltid har ett leende på läpparna och skrattar högt så dom får ont i öronen och det är jag också men så fort jag är själv så får jag panik. Tankarna kommer ikapp och jag hatar att vara själv. Innan jag ska sova så måste jag alltid hålla på med mobilen tills jag är så trött att jag bokstavligt talat somnar med den i handen för då har jag tankarna på något annat. 
Jag älskar att vara med mina kompisar och ni som känner mig vet att jag typ aldrig är hemma själv i min lägenhet och när jag är det så hittar jag alltid på något att göra. Från att städa hela lägenheten till att smsa till halva kontaktlistan bara för att tänka på något annat.

Det bästa jag vet är att resa bort. Man släpper "verkligheten" och bara lever i nuet där man är just då, tankarna är åt helt annat håll och jag mår på riktigt bra.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver den här texten och ingen har säkert ens läst såhär långt.
Jag söker absolut inte någon uppmärksamhet eller att ni ska tycka synd om mig. Det enda jag behövde va att skriva av mig, även om jag gråtit samtidigt som jag skrivit så känns det skönt för jag har aldrig orkat berätta för någon hur jag egentligen mår förrän nu och jag begär inte heller att ni ska förstå mig bättre, bara att ni ska förstå hur lyckligt lottande ni är som fortfarande har båda föräldrarna kvar❤️

Jag älskar min familj över allt annat❤️